Det är ungefär som experterna säger, se länken nedan, men låt oss kort försöka inspirera dig. Kort sagt handlar det om att vara närvarande i spelet när du spelar.
De senaste kvällarna har jag lekt med dockor med min dotter innan hon fick läggas ner. Inte ett spel där jag verkligen är närvarande, det ska jag ärligt erkänna – det är inte så att jag verkligen brinner för spelet. Hon kanske kunde känna det, underskatta inte ungarna, de är smartare än du tror.
Därför lade jag till lite pappahumor* i leken (dockan plötsligt pruttade) – och så var leken kul för oss båda, vi skrattade och det blev en supergod mys.
Från min egen barndom är det tydligaste minnet i förhållande till lek hur coolt jag tycker det var när pappa brytt sig om att spela fotboll i trädgården med mig, på fotbollsmålen vi INTE hade. Garagets eternitskivor sköts ner, det var hans eget fel tror jag.
Ofta brydde han sig inte om att spela särskilt länge, kanske hade några fotbollsmål i trädgården fått spelet att pågå lite längre och blivit ännu mer verkligt.
Läs den inspirerande artikeln från tidningen Vores Børn på alt.dk: http://bit.ly/2ZgtTky
*Farhumor
Min pappa hette Palle, när han svarade i telefonen sa han ofta: "Det är tunt Palle - med Ø" (Läs: Tønde, för han var lite tjock) Som barn tyckte jag att det var dumt - häromdagen började jag skratta av.
